Jennie Tarkka

Mompreneur

Plötsligt händer det. Eller?

Igår fick jag ett litet moment.

Att vara singel har liksom inte stört mig så mycket. Men nu när pappa gick bort så har jag liksom saknat att ha någon som finns där på det viset. Känt mig väldigt ensam.

Och igår när jag satt i bilen med min syster och hennes kille så såg jag hur de höll varandra hand under färden.

Då kände jag bara att jag vill också ha det där. Jag vill också va kär. Jag vill hålla handen, kramas, pussas.

Men ja, plötsligt händer det eller?

Å andra sidan vet jag inte ens om jag vågar släppa in någon igen. Det gör så ont. Varje gång. Jag är trött på det.

Kanske är jag lite känslig nu i juletider också. Vad vet jag.

🤷🏻‍♀️

När ögonen går i kors.

Men man inte kan sova.

Jag sov gott men sen vaknade liten Olle. Välling och blöjbyte. Som vanligt. Men min sömn den ville inte komma tillbaka. Så trött men jag kan inte sova. Blöja va trött jag blir på det. Ärligt talat.

Just nu försöker jag hålla tankarna borta från sånt som ger mig ångest. Låter bli att lyssna på musik. För om jag gör det ligget jag och gråter halva natten. Det orkar jag inte.

Idag var för övrigt en dag utan att jag grät. Det kändes lite bättre. Men jag fokuserade på att min underbara Mollie fyller år.

10 år redan, älskade barn❤️

Kan inte riktigt fatta att jag har så stora barn. Vad hände😅

Nu ska jag slå på ett avsnitt av greys, istället för mordpodden. Måste göra lite aktiva val av vad jag ser och hör just nu. Jag behöver inte fylla hjärnan med mer mörker och sorg. Jag mår inte helt bra av det just nu.

Hoppas ni sover gott i alla fall!

Hello darkness my old friend

Sen pappa gick bort har jag känt hur mitt mående försämrats. Helt naturligt.

Men jag har en bakgrund med depressioner och hade redan en förhöjd risk för ett återinsjuknande efter separation osv.

Det här blev liksom för mycket.

Mina mörka tankar tar plats i huvudet. Tankar på liv och död. Jag sjunker djupare ner. Liksom fastnar där. Ältar allt.

Eftersom jag varit med om det här innan så visste jag vad jag behöver.

Idag blev det alltså ett besök på vc.

Sjukskriven veckan ut för att landa och sova. Lite lugnande till natten så att jag kan få sova. För nätterna är värst. Då vill jag fly. Ta bilen och åka långt bort. Bort från allt. Men jag kan inte fly mina egna tankar.

Jag är glad att jag lyssnade till mitt mående den här gången. Glad att jag inte drog ut på att söka hjälp så att depressionen hann få fäste ordentligt.

Jag är fortfarande på det planet att jag vet att det kommer att bli bra. Men jag måste ge det tid.

Jag älskar fortfarande mitt liv, jag är så lycklig med mina barn och har så mycket bra. Men jag är trött nu. Utmattad psykiskt. Och depressionen försöker så mörka frön i min hjärna.

Men jag säger stopp och nej tack!

Jag pratar och skriver av mig och jag kommer aldrig skämmas för hur jag mår. Depression är en sjukdom, lika verklig som vilken annan sjukdom som helst. Men den syns inte alltid utanpå.

Nu ska jag ladda upp mina krafter igen. Begrava min pappa. Fira en underbar jul med min familj.

Så är det och så blir det.

I need you to be brave

För varje dag som går känns allt svårare. Det gör ont i hjärtat och ångesten ligger som en malande klump i magen.

Tårarna tar aldrig slut.

Ilskan kommer på besök.

Maktlösheten gör mig förlamad.

Jag vet att jag tar mig igenom det här. Jag vet att det kommer att vända. Jag vet det. Men det gör det inte lättare för det.

Känslorna är övermäktiga just nu. Ibland vill jag bara ta en paus. Fly från dem. Jag önskar att det gick.

Så mycket tankar som snurrar runt i huvudet.

Min sorg är stor, svart och tung.

I fredags var en helt förjävla jobbig dag. Dagen när jag fick se min pappa. Kall, stel. Död.

Jag kan inte ens beskriva den känslan för er.

Att ta de där stegen in i rummet var de tyngsta jag tagit.

Att först se fötterna. Sen se honom ligga där.

Jag bröt ihop. Jag kunde inte andas. Jag satt där på huk med händerna på hans arm och grät på ett sätt jag aldrig gråtit förr. En gråt fylld av smärta och sorg.

Jag ville inte lämna honom där.

Ensam och kall.

Jag tror något gick sönder i mig där och då.

Jag vet att det är naturligt att föräldrar lämnar före. Men inte nu. Inte redan. Inte såhär.

Jag hade saker att säga. Jag var inte redo alls.

Jag känner hur jag sjunker trots att jag förtvivlat försöker hålla huvudet över ytan.

Jag försöker äta. Försöker sova. Försöker leva.

Det känns som att folk inte förstår min sorg. De förstår inte för att jag inte haft mycket kontakt med pappa. Att jag inte pratat om honom.

De förstår inte att det gör det hela så mycket värre.

De förstår inte vilken ångest och vilka skuldkänslor som plågar mig nu.

Det spelar ingen roll att säga att jag inte behöver tänka så. För det vet jag redan. Men mitt hjärta förstår inte det.

Jag är stundtals så arg så jag bara vill skrika och slåss. Jag är arg på livet, på döden. På allt.

Och jag är så arg på mig själv. Och jag vet inte om jag kan förlåta.

I need you to be brave

För varje dag som går känns allt svårare. Det gör ont i hjärtat och ångesten ligger som en malande klump i magen.

Tårarna tar aldrig slut.

Ilskan kommer på besök.

Maktlösheten gör mig förlamad.

Jag vet att jag tar mig igenom det här. Jag vet att det kommer att vända. Jag vet det. Men det gör det inte lättare för det.

Känslorna är övermäktiga just nu. Ibland vill jag bara ta en paus. Fly från dem. Jag önskar att det gick.

Så mycket tankar som snurrar runt i huvudet.

Min sorg är stor, svart och tung.

I fredags var en helt förjävla jobbig dag. Dagen när jag fick se min pappa. Kall, stel. Död.

Jag kan inte ens beskriva den känslan för er.

Att ta de där stegen in i rummet var de tyngsta jag tagit.

Att först se fötterna. Sen se honom ligga där.

Jag bröt ihop. Jag kunde inte andas. Jag satt där på huk med händerna på hans arm och grät på ett sätt jag aldrig gråtit förr. En gråt fylld av smärta och sorg.

Jag ville inte lämna honom där.

Ensam och kall.

Jag tror något gick sönder i mig där och då.

Jag vet att det är naturligt att föräldrar lämnar före. Men inte nu. Inte redan. Inte såhär.

Jag hade saker att säga. Jag var inte redo alls.

Jag känner hur jag sjunker trots att jag förtvivlat försöker hålla huvudet över ytan.

Jag försöker äta. Försöker sova. Försöker leva.

Det känns som att folk inte förstår min sorg. De förstår inte för att jag inte haft mycket kontakt med pappa. Att jag inte pratat om honom.

De förstår inte att det gör det hela så mycket värre.

De förstår inte vilken ångest och vilka skuldkänslor som plågar mig nu.

Det spelar ingen roll att säga att jag inte behöver tänka så. För det vet jag redan. Men mitt hjärta förstår inte det.

Jag är stundtals så arg så jag bara vill skrika och slåss. Jag är arg på livet, på döden. På allt.

Och jag är så arg på mig själv. Och jag vet inte om jag kan förlåta.

2 sekunder.

Idag har varit en helvetes jävla jobbig dag faktiskt.

På många sätt.

Idag ör det också en vecka sen pappa gick bort. Sjukt. Känns som det gått månader.

Vi fick idag veta pappas dödsorsak. Det var både skönt och jobbigt. Skönt för att han inte led. Jobbigt för att ja. Han är död helt enkelt. Allt som har att göra med det är jobbigt.

Dödsorsaken var iaf helt tydlig. Hans kroppspulsåder sprack. Och det fanns inget man kunde göra. 2 sekunder tog det sa de. 2 sekunder sen var allt över.

Livet.

Han tog en dusch och i nästa stund låg han död. Förstår ni? Jag förstår inte. Att livet bara försvinner sådär.

Han var in på sjukhuset 2 gånger veckan innan. Men de hittade inga fel. Självklart kommer tankarna på om de hade kunnat upptäckas innan. Men det spelar ingen till hur mycket man tänker på det. Det går inte att ändra på nu.

Och det ger mig en frid ändå att veta att han inte låg och plågades eller krampade. Det gick snabbt och smärtfritt.

Jag fokuserar på det.

Men sen kommer rädslan, det kan vara ärftligt. Minnen från när jag låg inne på hjärtintensiven sommaren 2017, ensamstående och gravid.jag var så rädd då att de skulle vara något fel på hjärtat. Att jag skulle dö ifrån barnen. Jag var så ensam och så rädd.

Massa prover och flera tester och EKG gjordes. Men ingen förklaring fanns till mitt mående.

Har inte tänkt på det sen dess. Men klart det dyker upp nu. Och rädslan finns ju där. Egentligen inte för min egen del. Klart att jag absolut inte vill dö i förtid. Men mest är jag rädd för barnens skull. Vad som skulle hända med dom.

Men, nu finns det ingen anledning att tro att det är ärftligt i vårat fall. Så att oroa sig för det är ju faktiskt bara dumt. Om man ska försöka se det lite logiskt.

När man inte orkar.

Just nu känns allt rätt jobbigt. Det vanliga livet. Att städa, laga mat, jobba. Ja ni fattar. Jag är dessutom så otroligt spänd så jag har sån huvudvärk och ont i nacken och axlarna. Känner själv hur jag spänner mig men det gör till och med ont att försöka slappna av.

Känner mig så dålig just nu också. Får så dåligt samvete. För det är till och med jobbigt att vara med barnen nu. Jag älskar dom oändligt men energin och orken är låg.

Idag har vi i alla fall planerat begravningen. Känns skönt att ha det gjort eller vad man ska säga. Men också helt sjukt att sitta där och göra det.

Lever väl fortfarande i någon slags förnekelse kan jag känna. Kommer nog inte sjunka in på allvar på ett tag. Ibland känns det som jag börjar förstå vidden av det men då kommer den där enorma klumpen i magen. Så då vill jag bara fly in i musiken värld eller in på jobbet. Inte tänka. Inte känna.

Finns det ens ett hem där vägen tar slut?

Så mycket tankar som snurrar runt. Imorgon är det en vecka sen. Tiden ter sig konstigt just nu. På ett vis har den stannat samtidigt som livet innan detta känns som flera år sen.

Imorgon ska vi till Fonus. För att planera begravningen. Det känns tufft, men något vi helt enkelt måste göra. Vet inte alls hur jag kommer ta det. Hur det kommer kännas. Hela situationen känns ju bara fel.

Jag längtar också till fredag för då ska jag till vårdcentralen och prata med min terapeut som jag gått hos till och från sen min utmattning. Behöver det. Mer än någonsin. Har så mycket att bearbeta. Ånger och skuld. Sorg och ilska. Saknad och tomhet.

Jag känner mig hjälplös just nu.

Så finns det någon mening att säga förlåt?
Finns det någon väg som leder oss hem?
Finns det ens ett hem där vägen tar slut?
Kan du förlåta, jag kan förlåta
Och jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora, tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen, förlåtelsen?

Hjärnan värkte, hjärtat värkte…

…skulle jag bli hel igen?

Jag vet inte vad jag har kommit i för fas i min sorg nu.

Men det känns som overkligt. Som att det bara är ett skämt. Att han bara försöker vara lite lustig. Att han snart ska ringa någon och säga hej det är pappa, skratta sitt lilla skratt, fråga hur det är och säga vi hörs senare.

Jag vet ju att det inte kommer att ske. Men jag vill liksom ändå inte tro att det är såhär. Jag var inte färdig. Jag hade saker att berätta. Saker att prata om.

När jag ändå lyckas få in i mitt huvud att han är död så kommer en våg av illamående och kramp i magen. Jag vill bara skrika då. Gråta. Slå på nått.

Just nu önskar jag bara att min hjärna blev tyst. Att tankarna tog slut.

Jag är så ledsen, så arg.

Jävla skit. Jävla jävla skit.

Du kanske undrar varför vi är här?

Den där kvällen. Eller egentligen hela eftermiddagen spelar upp sig i mitt huvud. Om och om igen. När jag tänker på det känns det som väldigt länge sen. Som i ett annat liv, men det var den här veckan. Det är svårt att förstå.

Jag kände mig på dåligt humör. Trött. Omotiverad. Kokade snabbmakaroner och stekte falukorv till middag. Jag och barnen åt sen skulle Olle läggas. Precis när han somnat, klockan var strax efter 20. Då ringde det på dörren. Jag blev så irriterad för jag orkade inte att Olle skulle vakna och skrika. Bad mollie lägga sig inne hos honom. Jag sprang snabbt ner och kollade ut genom fönstret på ytterdörren.

Där stod en man som jag inte kände igen. Mörkblåa kläder. Jag öppnade dörren och där stod två poliser. Trodde de hade gått fel.

De frågade mig om jag heter Jennie. Då insåg jag att de kommit rätt.

Då kom en snabb tanke, har jag gjort något fel?

De sa sedan, du kanske undrar varför vi är här. Ja, blev mitt svar.

Det är såhär att vi har kommit för att meddela att din pappa tyvärr har avlidit.

Alltså den känslan där och då. Det var som att marken öppnade sig. Som att tiden stannade och hjärnan skrek.

Jag backade inåt i lägenheten och sa nej flera gånger. Men de bara fortsatte säga att det var sant. Jag började skaka och gråta. De kramade om mig. Sen satte vi oss i köket. Jag satt och stirrade rakt ut. Kändes som jag var med i en film. Det här händer inte. Men det gjorde det. Jag fick veta vad som hänt. Vart han nu fanns. Att jag kunde få se honom om jag vill.

Bröt ihop flera gånger vid bordet.

Livet kan kastas omkull så snabbt. Från en jobbig men vanlig tisdagskväll med makaroner på golvet till ett liv där ens pappa är död. Där han ligger kall på ett bårhus. Han finns inte mer. Aldrig mer.

« Äldre inlägg

© 2018 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑