Ikväll har jag och Mollie pratat mycket. Om livet, om döden.

Att vi kom in på det har sin förklaring. För lite mer än en månad sen så fick vi ta bort Baggis. Sen en dag när vi kom hem blev Elsa påkörd. Och i helgen blev Seth påkörd. Vi har alltså ingen katt kvar. Det känns så orättvist och det väcker såklart mycket tankar hos Mollie. Hon grät en skvätt ikväll men vi pratade om det fina med Seth. Delade minnen om honom. Sen kom vi in på att förlora ett barn. Mollie funderade på hur länge man är ledsen då. Hela livet svarade jag. Då sa hon att hon aldrig vill ha barn. För tänk om det skulle hända?

Ja. Vad säger man? Jag sa att det kan man aldrig veta. Men det är vanligare att det inte händer.

Hon frågade också vilket som skulle vara hemskast att ens mamma dör eller ens barn.

Ja. Många tankar har hon just nu. Döden hat liksom varit närvarande hos oss ett tag nu som sagt. Jag själv tycker det är riktigt svårt att prata om. Men jag vill kunna göra det med barnen så de inte går och bär på en massa tankar och känslor som inte får komma ut.