Den där kvällen. Eller egentligen hela eftermiddagen spelar upp sig i mitt huvud. Om och om igen. När jag tänker på det känns det som väldigt länge sen. Som i ett annat liv, men det var den här veckan. Det är svårt att förstå.

Jag kände mig på dåligt humör. Trött. Omotiverad. Kokade snabbmakaroner och stekte falukorv till middag. Jag och barnen åt sen skulle Olle läggas. Precis när han somnat, klockan var strax efter 20. Då ringde det på dörren. Jag blev så irriterad för jag orkade inte att Olle skulle vakna och skrika. Bad mollie lägga sig inne hos honom. Jag sprang snabbt ner och kollade ut genom fönstret på ytterdörren.

Där stod en man som jag inte kände igen. Mörkblåa kläder. Jag öppnade dörren och där stod två poliser. Trodde de hade gått fel.

De frågade mig om jag heter Jennie. Då insåg jag att de kommit rätt.

Då kom en snabb tanke, har jag gjort något fel?

De sa sedan, du kanske undrar varför vi är här. Ja, blev mitt svar.

Det är såhär att vi har kommit för att meddela att din pappa tyvärr har avlidit.

Alltså den känslan där och då. Det var som att marken öppnade sig. Som att tiden stannade och hjärnan skrek.

Jag backade inåt i lägenheten och sa nej flera gånger. Men de bara fortsatte säga att det var sant. Jag började skaka och gråta. De kramade om mig. Sen satte vi oss i köket. Jag satt och stirrade rakt ut. Kändes som jag var med i en film. Det här händer inte. Men det gjorde det. Jag fick veta vad som hänt. Vart han nu fanns. Att jag kunde få se honom om jag vill.

Bröt ihop flera gånger vid bordet.

Livet kan kastas omkull så snabbt. Från en jobbig men vanlig tisdagskväll med makaroner på golvet till ett liv där ens pappa är död. Där han ligger kall på ett bårhus. Han finns inte mer. Aldrig mer.