…skulle jag bli hel igen?

Jag vet inte vad jag har kommit i för fas i min sorg nu.

Men det känns som overkligt. Som att det bara är ett skämt. Att han bara försöker vara lite lustig. Att han snart ska ringa någon och säga hej det är pappa, skratta sitt lilla skratt, fråga hur det är och säga vi hörs senare.

Jag vet ju att det inte kommer att ske. Men jag vill liksom ändå inte tro att det är såhär. Jag var inte färdig. Jag hade saker att berätta. Saker att prata om.

När jag ändå lyckas få in i mitt huvud att han är död så kommer en våg av illamående och kramp i magen. Jag vill bara skrika då. Gråta. Slå på nått.

Just nu önskar jag bara att min hjärna blev tyst. Att tankarna tog slut.

Jag är så ledsen, så arg.

Jävla skit. Jävla jävla skit.