Så mycket tankar som snurrar runt. Imorgon är det en vecka sen. Tiden ter sig konstigt just nu. På ett vis har den stannat samtidigt som livet innan detta känns som flera år sen.

Imorgon ska vi till Fonus. För att planera begravningen. Det känns tufft, men något vi helt enkelt måste göra. Vet inte alls hur jag kommer ta det. Hur det kommer kännas. Hela situationen känns ju bara fel.

Jag längtar också till fredag för då ska jag till vårdcentralen och prata med min terapeut som jag gått hos till och från sen min utmattning. Behöver det. Mer än någonsin. Har så mycket att bearbeta. Ånger och skuld. Sorg och ilska. Saknad och tomhet.

Jag känner mig hjälplös just nu.

Så finns det någon mening att säga förlåt?
Finns det någon väg som leder oss hem?
Finns det ens ett hem där vägen tar slut?
Kan du förlåta, jag kan förlåta
Och jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora, tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen, förlåtelsen?