Idag har varit en helvetes jävla jobbig dag faktiskt.

På många sätt.

Idag ör det också en vecka sen pappa gick bort. Sjukt. Känns som det gått månader.

Vi fick idag veta pappas dödsorsak. Det var både skönt och jobbigt. Skönt för att han inte led. Jobbigt för att ja. Han är död helt enkelt. Allt som har att göra med det är jobbigt.

Dödsorsaken var iaf helt tydlig. Hans kroppspulsåder sprack. Och det fanns inget man kunde göra. 2 sekunder tog det sa de. 2 sekunder sen var allt över.

Livet.

Han tog en dusch och i nästa stund låg han död. Förstår ni? Jag förstår inte. Att livet bara försvinner sådär.

Han var in på sjukhuset 2 gånger veckan innan. Men de hittade inga fel. Självklart kommer tankarna på om de hade kunnat upptäckas innan. Men det spelar ingen till hur mycket man tänker på det. Det går inte att ändra på nu.

Och det ger mig en frid ändå att veta att han inte låg och plågades eller krampade. Det gick snabbt och smärtfritt.

Jag fokuserar på det.

Men sen kommer rädslan, det kan vara ärftligt. Minnen från när jag låg inne på hjärtintensiven sommaren 2017, ensamstående och gravid.jag var så rädd då att de skulle vara något fel på hjärtat. Att jag skulle dö ifrån barnen. Jag var så ensam och så rädd.

Massa prover och flera tester och EKG gjordes. Men ingen förklaring fanns till mitt mående.

Har inte tänkt på det sen dess. Men klart det dyker upp nu. Och rädslan finns ju där. Egentligen inte för min egen del. Klart att jag absolut inte vill dö i förtid. Men mest är jag rädd för barnens skull. Vad som skulle hända med dom.

Men, nu finns det ingen anledning att tro att det är ärftligt i vårat fall. Så att oroa sig för det är ju faktiskt bara dumt. Om man ska försöka se det lite logiskt.