För varje dag som går känns allt svårare. Det gör ont i hjärtat och ångesten ligger som en malande klump i magen.

Tårarna tar aldrig slut.

Ilskan kommer på besök.

Maktlösheten gör mig förlamad.

Jag vet att jag tar mig igenom det här. Jag vet att det kommer att vända. Jag vet det. Men det gör det inte lättare för det.

Känslorna är övermäktiga just nu. Ibland vill jag bara ta en paus. Fly från dem. Jag önskar att det gick.

Så mycket tankar som snurrar runt i huvudet.

Min sorg är stor, svart och tung.

I fredags var en helt förjävla jobbig dag. Dagen när jag fick se min pappa. Kall, stel. Död.

Jag kan inte ens beskriva den känslan för er.

Att ta de där stegen in i rummet var de tyngsta jag tagit.

Att först se fötterna. Sen se honom ligga där.

Jag bröt ihop. Jag kunde inte andas. Jag satt där på huk med händerna på hans arm och grät på ett sätt jag aldrig gråtit förr. En gråt fylld av smärta och sorg.

Jag ville inte lämna honom där.

Ensam och kall.

Jag tror något gick sönder i mig där och då.

Jag vet att det är naturligt att föräldrar lämnar före. Men inte nu. Inte redan. Inte såhär.

Jag hade saker att säga. Jag var inte redo alls.

Jag känner hur jag sjunker trots att jag förtvivlat försöker hålla huvudet över ytan.

Jag försöker äta. Försöker sova. Försöker leva.

Det känns som att folk inte förstår min sorg. De förstår inte för att jag inte haft mycket kontakt med pappa. Att jag inte pratat om honom.

De förstår inte att det gör det hela så mycket värre.

De förstår inte vilken ångest och vilka skuldkänslor som plågar mig nu.

Det spelar ingen roll att säga att jag inte behöver tänka så. För det vet jag redan. Men mitt hjärta förstår inte det.

Jag är stundtals så arg så jag bara vill skrika och slåss. Jag är arg på livet, på döden. På allt.

Och jag är så arg på mig själv. Och jag vet inte om jag kan förlåta.