Sen pappa gick bort har jag känt hur mitt mående försämrats. Helt naturligt.

Men jag har en bakgrund med depressioner och hade redan en förhöjd risk för ett återinsjuknande efter separation osv.

Det här blev liksom för mycket.

Mina mörka tankar tar plats i huvudet. Tankar på liv och död. Jag sjunker djupare ner. Liksom fastnar där. Ältar allt.

Eftersom jag varit med om det här innan så visste jag vad jag behöver.

Idag blev det alltså ett besök på vc.

Sjukskriven veckan ut för att landa och sova. Lite lugnande till natten så att jag kan få sova. För nätterna är värst. Då vill jag fly. Ta bilen och åka långt bort. Bort från allt. Men jag kan inte fly mina egna tankar.

Jag är glad att jag lyssnade till mitt mående den här gången. Glad att jag inte drog ut på att söka hjälp så att depressionen hann få fäste ordentligt.

Jag är fortfarande på det planet att jag vet att det kommer att bli bra. Men jag måste ge det tid.

Jag älskar fortfarande mitt liv, jag är så lycklig med mina barn och har så mycket bra. Men jag är trött nu. Utmattad psykiskt. Och depressionen försöker så mörka frön i min hjärna.

Men jag säger stopp och nej tack!

Jag pratar och skriver av mig och jag kommer aldrig skämmas för hur jag mår. Depression är en sjukdom, lika verklig som vilken annan sjukdom som helst. Men den syns inte alltid utanpå.

Nu ska jag ladda upp mina krafter igen. Begrava min pappa. Fira en underbar jul med min familj.

Så är det och så blir det.