Jennie Tarkka

Mompreneur

Månad: januari 2019

Tiden går galet snabbt.

Olle började skolas in förra veckan och igår och idag har han varit där själv. Igår var det pappa som hade honom men idag var det jag.

Min lilla skatt. Kändes väldigt konstigt att lämna honom och sen åka och jobba..

Men det hade gått bra för honom och han blev så glad när jag hämtade. Älskade barn❤️

Imorgon är det dags igen, men då blir det en lite längre dag. Men jag tror det kommer gå bra det också. Känns som han trivs och är trygg där så det är skönt! Men det är en ny fas i livet, att ha sin lilla bebis på förskola. Tiden har liksom bara flugit fram känns det som!

Börjar ju bli stora killen nu.

Det är bara en plats.

Men. Där finns du.

Jag har någon slags längtan efter att åka upp till pappas grav. Eller längtan. Det låter inte rätt för det är mer som en saknad.

Jag har köpt lite saker för att göra fint med. Jag ska köpa ett ledljus också så att det alltid är tänt hos dig.

Jag ska försöka komma så fort jag kan.

Idag är det en månad sen begravningen. En månad sen jag fick se dig för sista gången. En månad sen jag kramade om dig och viskade mina sista ord i ditt öra.

En månad.

Tiden ter sig konstigt. Det känns som hundra pr sen. Samtidigt som det i minnet är lika klart som om det var igår.

Igår fick jag en sån obehagskänsla när jag lagade mat. Minnen som bara regnade över mig om kvällen när poliserna knackade på och livet slogs omkull.

Kommer inte ihåg om jag berättat för er om det? Får kolla upp det. Men det är ett minnen som aldrig kommer att försvinna. Jag ser det liksom som utifrån. Som om jag lämnade min kropp och stod vid sidan och iakttog. Som om det var en film.

Och jag minns ljudet. Det klagande ångestfyllda ljudet som kom från mig själv.

Fan.

Och snart kommer ännu ett datum. 27:e.. datumet du gick bort. Snart 2 månader sen. Obegripligt.

Sorgen är randig som dom säger. Ibland känns livet nästan som vanligt. Ibland rinner tårarna utan hejd och saknaden river och maler i mig.

Varken kan eller vill förstå.

Du fatts mig.

But there’s a hope that’s waiting for you in the dark

Jag känner att jag kämpar så hårt just nu. I en evig uppförsbacke. Jag hatar att skriva det för jag hatar att inte ha kontroll. Hatar att känns mig svag och ynklig och gnällig. Jag vill vara nån form av någon jäkla power woman. Men jag är inte det. Inte alls.

Jag är en vingklippt fågel som försöker flyga fast det inte går.

Jag önskar jag kunde dela med mig av det till er. Men jag kan inte. Inte nu.

Skam.

Hur hamnade jag såhär snett i livet?

Jag känner mig så jäkla vilsen vissa stunder och jag vet inte vem jag ska lita på längre.

Det enda jag hoppas är att efter allt mörker så kommer det något gott ur det.

För oavsett hur trött jag är på att kämpa så är det den enda vägen. Jag vägrar ge upp.

Fuck feelings and fake friends.

Vad säger man ens?

Ibland känner jag mig bara väldigt. Ja. Dum. Tror oftast gott om människor. Folk kan kalla mig naiv, men jag vill hellre ge människor en chans. Eller fria än fälla.

Men ärligt talat så har jag gått på flera smällar den senaste tiden så jag börjar snart ge upp.

Varför ens anstränga sig längre? Varför lägga ner kraft och energi på människor som inte ger något tillbaka.

Nej tack.

Another day in paradise

Barnen har fortfarande jullov. Svårt med vad det är för dag då. Man blir lite lätt förvirrad.

Men det visar sig att det är fredag. Början på barnveckan. Eller ja Olle har lite lite annat än de stora. Och mollie kom redan i onsdags. Men nu är de samlade i alla fall. Tills imorgon. Då ska Olle till pappa.

Vår dag började redan 6.30. Då blev det välling, kaffe och babblarna.

Lek och bus sen kom zlata hit så vi käkade pizza. Olle sov middag och jag plockade lite här hemma. Sen när han vaknat gick vi ut och lekte.

Väl inne igen blev det matlagning, tacopaj bjöds det på idag. Det är ju fredag👏🏻

Olle fick sitt vanliga bad, dricka välling och lyssna på saga innan han skulle sova. Jag råkade somna vid nattningen, men vaknade som tur var så det blev filmmys som utlovat med stora barnen.

Ja en vanlig brandredskap helt enkelt 😊

Den här delen av mitt liv älskar jag. Mycket annat som pågår och skapar stress och oro. Men stunderna med barnen ger mig krafter. Den kärleken slår allt ❤️

© 2019 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑