Men. Där finns du.

Jag har någon slags längtan efter att åka upp till pappas grav. Eller längtan. Det låter inte rätt för det är mer som en saknad.

Jag har köpt lite saker för att göra fint med. Jag ska köpa ett ledljus också så att det alltid är tänt hos dig.

Jag ska försöka komma så fort jag kan.

Idag är det en månad sen begravningen. En månad sen jag fick se dig för sista gången. En månad sen jag kramade om dig och viskade mina sista ord i ditt öra.

En månad.

Tiden ter sig konstigt. Det känns som hundra pr sen. Samtidigt som det i minnet är lika klart som om det var igår.

Igår fick jag en sån obehagskänsla när jag lagade mat. Minnen som bara regnade över mig om kvällen när poliserna knackade på och livet slogs omkull.

Kommer inte ihåg om jag berättat för er om det? Får kolla upp det. Men det är ett minnen som aldrig kommer att försvinna. Jag ser det liksom som utifrån. Som om jag lämnade min kropp och stod vid sidan och iakttog. Som om det var en film.

Och jag minns ljudet. Det klagande ångestfyllda ljudet som kom från mig själv.

Fan.

Och snart kommer ännu ett datum. 27:e.. datumet du gick bort. Snart 2 månader sen. Obegripligt.

Sorgen är randig som dom säger. Ibland känns livet nästan som vanligt. Ibland rinner tårarna utan hejd och saknaden river och maler i mig.

Varken kan eller vill förstå.

Du fatts mig.