Alltså. Det här med att vara singel. Det är nytt för mig. Jag har i princip alltid varit i förhållande. Känt mig halv utan ett. Vilket kanske resulterat i att jag inte hittat vem jag är och vad jag vill.

Det längsta jag hade varit singel sen jag träffade stora barnens pappa är 4 månader. Hör ni?

F Y R A månader.

Alltså. På riktigt liksom. Nu har det gått 5 månader. Och det känns liksom som ingen tid alls. Jag är verkligen inte redo för ett förhållande. Ibland känns det som att jag aldrig kommer bli det. Nej men alltså hur får man ens tid till det? Jag tycket det är fullt upp hela tiden med barn, jobb, plugg och hem.

Klart det kommer stunder när jag känner mig ensam. Men jag vill inte inleda något pga ensamhet. Förstår ni hur jag menar?

Sen kan det väl medges att jag fått känslor för en person. Men det är inte rätt läge eller ens rätt för mig, egentligen. Och för första gången i mitt liv lyssnar jag mer på hjärnan. Jag har ofta gått väldigt mycket på känslan. Levt här och nu.

Man kan inte göra samma ska och förvänta sig ett annat resultat. Lite så tänker jag.

Uppenbarligen har det inte fungerat så bra tidigare.

Nej, nu är det fullt fokus på barnen och mig själv faktiskt. Jag vill bygga upp en stabil plattform igen där jag kan stå stabilt och känna mig stark. Ja, jag antar att jag vill jobba med mig själv ett tag innan jag överhuvudtaget är redo att släppa in någon i mitt liv.