Jennie Tarkka

Mompreneur

Månad: juni 2019

I mardrömmarnas land.

Inatt har jag drömt så mycket hemskheter. Usch. Man blir ju helt matt. Jag drömde att pappa inte var död än. Jag träffade honom. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd för att dö. Han sa att han inte vill dö.

Sen dog farmor. Hon hade försökt ringa efter hjälp men ingen svarade så hon hade pratat på telefonsvar och var helt panikslagen och sen dog hon. Pappa var så ledsen. Sen kvällen efter dog han plötligt.

Och sen någon dag senare dog mamma. Och i drömmen så kom deras andar och tog farväl och när de gick försökte jag stoppa dom. Jag ropade på dom. Och till slut viskade jag bara; lämna mig inte helt ensam här. Sen var dom borta.

Usch. Verkligen en hemsk dröm. Hela känslan i den.

Jag var typ i något slags bibliotek också där det fanns livslådor typ. De såg ut som böcker som man kunde öppna där alla viktiga stunder i livet fanns samlade. Jag fick också se alla kroppar när de blivit obducerade. Ja, helt sjukt hemskt var det.

Det här börjar bli absurt.

För andra gången på inte ens 7 månader har jag fått göra samma resa. Resan till Fagersta för att se ännu en av mina nära på bårhuset. Död och kall.

Det är så konstigt. Jag har inte riktigt kunna sörja än. Känner mig på något vis känslokall och apatisk. Jag som annars har nära till tårar klarar inte riktigt av att gråta. Men jag antar att jag gråtit så mycket den sista tiden så tårarna tagit slut. Hjärnan stoppar mig från att känna. Jag har känt för mycket den senaste tiden. Men jag vet att det kommer komma. Stunden jag är ensam och tystnaden är omkring mig.

Idag har vi försökt plocka i hennes lägenhet. Imorgon ska jag göra nästa jobbiga grej. Besöka papps grav för första gången sen begravningen. Jag ska äntligen få pynta lite. Samtidigt känns det väldigt jobbigt att se graven igen. Då är det liksom verkligt igen.

Livet alltså. Det har slagit undan benen på mig. Men, jag kommer resa mig igen men först måste jag bara ligga kvar och andas lite. En dag i taget.

Och nu så vill jag sjunga.

Igår var dagen här. Dagen som barnen längtat efter. Ja hur länge?
Avslutningsdagen. Min Vilgoth slutade 6:an och ska börja högstadiet nästa år. Vad händer med tiden? Och Mollie slutade 4:an. Älskade barn.

Är det bara jag eller skrämmer tanken er också. Tanken att allt ni gör nu kommer de i princip komma ihåg? Det kanske jag som är lite knäpp. Men det är ju så. När de är små minns det inte om man var pinsam, gjorde knäppa grejer. Gick runt i underkläder och sånt där. Men nu. Det som händer nu är del av vad de kommer minnas från en sen när tiden runnit slut. När de på sin ålders höst tänker tillbaka på hur det var när de växte upp.

Ja, nu hör jag ju hur det låter när jag skriver det. Men såna saker kan jag ligga och fundera på. För sån är jag.

jaja, hur som helst. Jag var och tittade på Viloths avslutning och Jonny var på Mollies, men de hann komma en stund på Vilgoths med sen. Och vet ni vad? Jag lyckades få med båda två på samma foto. Det är väldigt sällsynt!

Så fina så.

 

 

Visst fan får jag säga ett fan?

Då kom den dagen, eller kvällen.
Ditt hjärta stannade och slog inte mer.
Efter allt ditt kämpande gav kroppen till slut upp.

Fan.

För visst fan får jag säga ett fan nu?

Sari, min moster. Du som nöp mig i kinden och skrattade ditt hesa men så äkta skratt så många gånger. Du som var som en frisk fläkt. Lite som en orkan som drog in.

Fick jag bara använda ett ord för att beskriva dig skulle det bli kraftfull.

Du och morfar. Ni var väldigt lika. Men ni gick för tidigt. Båda två. och allt jag har att säga om saken är fan.

Jag har ett så tydligt minne från när jag var 10 år. Du kom på besök. Mamma hade sagt åt oss att vi inte fick svära. Du berättade någon historia och svor. Vi sa till dig att man faktiskt inte får svära och du svarade

”Pia! Visst fan får jag väl säga ett fan?”

Och varje gång jag gör egen dipp tänker jag på dig. På när jag var hos dig när jag var gravid med Vilgoth. Hur du fixade det mysigt och gjorde en egen dipp med lite av alla möjliga kryddor i.

Sen gick vi till morfar och jag minns hur han sa till mig ”Det syns på dig bakifrån att du är gravid”. Ja, morfar han var ju rätt frispråkig av sig. Precis som du var.
Det var sista gången jag träffade honom. Det känns overkligt att ni båda är borta nu. Tanken är svår att greppa.

 

 

If tomorrow never comes

I samarbete med Lavendla

När min pappa dog plötsligt i vintras väcktes såklart mycket tankar på livet och döden. Att behöva ordna en begravning och gå igenom alla papper samtidigt som man sörjde var faktiskt fruktansvärt jobbigt. Varenda val man skulle göra var svårt. För vad ville han? Vad var hans sista önskningar? Det vet vi inte och kommer aldrig heller att få veta.

Men det ledde såklart in tankarna på vad man själv vill. Vad önskar man att ens nära och kära ska få veta efter att man gått bort. Hur ska begravningen vara, vem ska få vad? För tro mig. Sånt kan verkligen ställa till det ordentligt.

Trots att det är svåra saker att tänka på så har jag funderat över vad jag själv vill. Till exempel hur jag vill begravas. Nu hoppas jag ju att det ska dröja sisådär minst 60 år tills dess. Men ändå. Man vet aldrig. Livet är skört och ingen är lovad morgondagen.

Min önskan är i alla fall att få en vit kista, jag vill ha rosa pioner och jag vill att det ska serveras tapas och bubbel. Musiken är jag inte helt klar med, men eftersom jag är en nörd, ja tydligen är man det när man gillar bra musik 😉 så vill jag i alla fall ha en låt som heter U smile, I smile.

Jag vill ha det ljust och fint och att man liksom ska fira livet som varit istället för att sörja döden. Förstår ni?

Hur som helst så kan Lavendla hjälpa till med detta. De arbetar med ljust familjejuridik och begravningar. Man får en personlig jurist, och det tror jag är bra med tanke på att det är väldigt privata och svåra saker man faktiskt diskuterar. Vill man inte skriva testamente så har de också Lavendla arkivet där man kan fylla i sina önskemål. Skillnaden är att det inte är juridiskt bindande så som ett testamente är

Lavendla är rikstäckande, det finns till och med i lilla Vaggeryd. Så varför inte se till att er sista vilja blir verklighet?

© 2019 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑