Då kom den dagen, eller kvällen.
Ditt hjärta stannade och slog inte mer.
Efter allt ditt kämpande gav kroppen till slut upp.

Fan.

För visst fan får jag säga ett fan nu?

Sari, min moster. Du som nöp mig i kinden och skrattade ditt hesa men så äkta skratt så många gånger. Du som var som en frisk fläkt. Lite som en orkan som drog in.

Fick jag bara använda ett ord för att beskriva dig skulle det bli kraftfull.

Du och morfar. Ni var väldigt lika. Men ni gick för tidigt. Båda två. och allt jag har att säga om saken är fan.

Jag har ett så tydligt minne från när jag var 10 år. Du kom på besök. Mamma hade sagt åt oss att vi inte fick svära. Du berättade någon historia och svor. Vi sa till dig att man faktiskt inte får svära och du svarade

”Pia! Visst fan får jag väl säga ett fan?”

Och varje gång jag gör egen dipp tänker jag på dig. På när jag var hos dig när jag var gravid med Vilgoth. Hur du fixade det mysigt och gjorde en egen dipp med lite av alla möjliga kryddor i.

Sen gick vi till morfar och jag minns hur han sa till mig ”Det syns på dig bakifrån att du är gravid”. Ja, morfar han var ju rätt frispråkig av sig. Precis som du var.
Det var sista gången jag träffade honom. Det känns overkligt att ni båda är borta nu. Tanken är svår att greppa.