För andra gången på inte ens 7 månader har jag fått göra samma resa. Resan till Fagersta för att se ännu en av mina nära på bårhuset. Död och kall.

Det är så konstigt. Jag har inte riktigt kunna sörja än. Känner mig på något vis känslokall och apatisk. Jag som annars har nära till tårar klarar inte riktigt av att gråta. Men jag antar att jag gråtit så mycket den sista tiden så tårarna tagit slut. Hjärnan stoppar mig från att känna. Jag har känt för mycket den senaste tiden. Men jag vet att det kommer komma. Stunden jag är ensam och tystnaden är omkring mig.

Idag har vi försökt plocka i hennes lägenhet. Imorgon ska jag göra nästa jobbiga grej. Besöka papps grav för första gången sen begravningen. Jag ska äntligen få pynta lite. Samtidigt känns det väldigt jobbigt att se graven igen. Då är det liksom verkligt igen.

Livet alltså. Det har slagit undan benen på mig. Men, jag kommer resa mig igen men först måste jag bara ligga kvar och andas lite. En dag i taget.