Det känns som jag är en skärva av mitt gamla jag. En människoskärva som inte kan hitta resterande bitar. Som inte vet var eller när allt gick sönder.

Som en blek skugga i bakgrunden.

På väg att suddas ut.

Fången i min egen kropp av min egna hjärna. Som ett eget litet helvete på jorden.

Jag sitter gömd mitt i stormen och undrar när de mörka molnen ska lätta och driva vidare.

Som om en orkan har dragit fram och krossat allt i dess framfart. Längtan, hoppet, lusten, orken, glädjen. Det ör bara skärvor kvar.

Skärvorna är jag.