Mompreneur, Psykisk ohälsa

Tankar från en brusande hjärna

Jag börjar känna mig som en dålig skiva som hackar. Som har stannat på samma plats och inte kommer vidare.

Efter att återigen ha haft några riktigt tunga veckor. Såna med det mörkaste mörkret så är jag nu trött. Jag är så trött. Jag vill sova. Men kan inte sova. Jag är fast i limbo. Ögonen svider. Det susar i öronen. Men kroppen vill inte komma till ro.

I förrgår fick jag åka in. Jag har fått magsår igen. Några år sen sist. Det jag fick pga stress. För tro mig. Vägen hit, där jag är idag. Den har varit lång. Det har kommit smygande.

Varför inte berätta nu när jag ändå är uppe. Hur hamnade jag här? Kanske har ni undrat över det. Kanske inte.

När jag var 12 år fick jag min panikångest första gången. Jag minns det så väl. I 1 år gick jag med tankar på döden nästan dagligen. Jag trodde jag skulle dö. Fick en sjuk rädsla för att åka buss och bil. Och eftersom jag åkte skolbuss förstår ni att jag hade en hel del ångest. Jag började få ont i magen och i huvudet ofta.

När jag var 13 år började tankarna på döden skingras. Men ibland fick jag känslan av att det vore bättre om jag var död. Ibland tänkte jag på att skära mig. Men jag är äldst av 6 syskon och kunde inte göra så mot dom. Fortsatte leva på. Var rätt ensam i skolan. Kände mig alltid konstig. Jag började banta. Åt inget på dagar för att sedan hetsäta och spy. Kände en sjuk lycka när jag inte ätit på hela dagen. Gömde mat, ”åt” på mitt rum så jag kunde kasta ut det genom fönstret eller knöla ner i sopkorgen. Så fortsatte jag tills jag var 15 år.

Då började jag duscha i iskallt vatten, sova med öppet fönster utan kläder för att frysa och förbränna energi. Jag ljög om mat. Jag sprang morgon och kväll. Sen träffade jag barnens pappa och kom ut mina beteenden.

Panikångesten har alltid funnits där. Och jag kände mig beroende av mitt ex. Livrädd för att bli lämnad. Så jag klamrade mig fast. Hårt. För han va då den enda jag hade. Jag bodde vid det här laget själv i en ny stad och skulle börja gymnasiet. Hade ingen familj och grät varje kväll av saknaden. Hade en hel vägg med bilder på min familj. Som jag inte ens hade möjlighet att träffa.

Min gymnasiegång gick väl helt okej. Men jag skolkade en del. Ibland tog jag en shot på håltimmen innan sista lektionen. Festade hårt på helgerna så jag några gånger tuppade av på toan på morgonen dagen efter. Men det lugnade sig mer och mer i slutet av tvåan.

Däremot var panikångesten kvar. Som jag inte berättade om för någon. Jg hade konstant huvudvärk och fick till och med röntga huvudet för all smärta. Fick massa olika tabletter som inte fungerade. Började gå hos sjukgymnast. Spänningshuvudvärk.

I trean blev jag gravid. Och mitt liv fick en mening. Äntligen kunde jag känna ett helt nytt lugn. Men dagar innan studenten tog det slut med mitt ex. Och jag var livrädd för det nya liv som väntade mig. 19 år och ensamstående. Efter vilgoth föddes var jag så lycklig för honom men så olycklig ändå. Jag grät mig till sömns om kvällarna. Men livet hade en mening.

När vilgoth var 1,5 år blev jag tillsammans med mitt ex och vi fick Mollie. Vi flyttade till hus och jag tog körkort. Livet var liksom lugnt. Men ändå googlade jag saker som ”kan man vara deprimerad fast man är lycklig” för jag borde väl vara det nu. Lycklig? Men jag kände att något liksom skavde. Och jag började få mer och mer katastroftankar. Rädd för att va ifrån barnen. Tänk om jag dör och aldrig får se den igen. Tänk om det händer den nått. Döden var igen närvarande hela tiden. Men jag pratade inte om det. Fick mina panikattacker i smyg. Började träna väldigt mycket. Lät mig uppslukad av det.

2012 kom jag in på högskolan. Pressen på mig själv ökade. Varje gång när jag läste kursplanen kände jag att jag kommer aldrig klara det. Aldrig. Men en kurs i taget betade jag av. Men huvudvärken var tillbaka och jag började få ”attacker” av hemska smärtor i magen. Jag hade fått magsår.

2014 gick jag igenom en stor livskris när vi separerade 46 dagar innan bröllopet. Jag åt inte, jag sov inte, jag orkade inte va Bond folk. Jag grät så tårarna tog slut. Men en dag bestämde jag mig för att pressa undan allt och gå vidare. Jag fortsatte min dröm och pluggade och började även jobba heltid samtidigt.

Mitt i allt det kasst träffade jag en person. Jg blev blixtförälskad. Och det tog inte lång tid innan vi provade att flytta ihop. I början var det bra. Men sagt började det blir dåligt. Ett väldigt destruktivt och farligt förhållande för mig. Vilket slutade i polisanmälan och att de ville sätta mig i skyddat boende. Vilket jag vägrade pga skolan och barnen. Jag var på min sista termin.

I december 2015 tog jag äntligen förskollärarexamen. Och jag andades ut. Men ångesten och rädslan över personen jag lämnat var hemsk. Jag skrev avskedsbrev ifall något skulle hända mig. Jag trodde att det aldrig skulle ta slut. Jag vågade inte gå ut. Vågade inte bo hemma. Till slut tog jag ett beslut. Det enda sättet för mig att få lugn och ro var att gå tillbaka. Då var jag inte oförberedd. Så jag gjorde det stora misstaget. Men redan efter 2 månader var jag på botten. Jag hade självmordstankar. Jag orkade inte mer. Jag lämnade förhållandet igen. Och jag var helt nedbruten. Han hotade min familj. Jag blockerade honom och han skrev till min syster att hon skulle säga vart jag var. Vid det laget hade en vän kört in mig till psykakuten. Och när hon åkte satt jag och var så jävla rädd att han skulle komma så jag ville bara banka på rotorns och tvinga dom att släppa in mig. Det kröp i hela kroppen. Men han kom aldrig dit.

Jag blev inlagd. Och äntligen fick min kropp och mitt psyke lugn och ro. Jag hade fått utmattningssyndrom och låg inlagd en vecka. Jag sov och åt. Och till slut kom jag hem. Efter 3 månader var jag på jobbet igen. Och resten som följt mig vet nog hur det har gått efter det.

Men jag sammanfattar det lite kort. Jag träffade olles pappa rätt snabbt där. När jag fortfarande var sjukskriven. Allt gick väldigt snabbt igen. Vi hade ett turbulent förhållande. Inte alls som mitt tidigare. Utan väldigt mycket känslor i omlopp helt enkelt. Mycket pga mitt eget mående. Graviditeten var tuff och jag fick en depression. Det tär liksom. Sen mådde jag helt okej några månader i min bebisbubbla. Men sakta men säkert kom ångesten krypande och vi separerade till slut förra året. Efter det har det varit en jäkla resa. Där det tuffaste var att min pappa dog plötsligt. Och i maj var jag så avtrubbad att jag inte ens kunde känna något när jag såg min döda moster. Totalt känslokall. Då kände jag att det här är inte bra.

Jag sökte hjälp. Men det gick snabbt utför och jag bestämde mig för att dö.

Att jag idag lever tackar jag gud för. Jag fick hjälp. Jag blev inlagd igen en period. Och jag har haft så fina människor runt mig. Och jag kämpar varje dag för att läka från mina upplevelser och att komma tillbaka starkare.

Att jag berättar allt detta är för att jag är så trött på att känna skam för att jag är deprimerad. Så trött på att folk inte förstår. Så trött på att man inte förstår vidden av en depression. Att det faktiskt är en dödlig sjukdom.

Försäkringskassan säger att jag ska separera min livssituation från min sjukdom. Men hur? När det är mitt liv som gjort mig sjuk?

Och jag vägrar skämmas mer. Jag vägrar.

För vet ni vad jag tänkte när jag höll på att halka med noah innan? Jag önskade att jag ramlat och brutit benet och krossat ansiktet. För då hade ingen ifrågasatt mig. Ingen hade undrat om det gjorde ont. Då hade folk förstått.

Men jag har ont ändå. Ont i själen. Jag är sönderbruten. Men bara för att det inte syns så verkar folk tro att det inte finns.

Om du orkat läsa så vill jag säga tacka. Och om du själv mår dåligt vill jag säga till dig, våga prata om det, gå inte och när på din tyngd ensam. Det finns hjälp att få. Snälla du, ge inte upp❤️

4 reaktioner på ”Tankar från en brusande hjärna

  1. Jag har alltid beundrat din styrka. Du har haft det tufft, men alltid kämpat på. Bra att vara öppen med det…ska inte vara tabu att prata om hur man mår. Fortsätt kämpa. Jag finna här om du vill ses/prata ❤️

  2. Jennie visste att du har haft det tufft men inte alls på detta sätt! Du skriver så fint och är verkligen så stark som kan skriva allt detta ❤️

  3. Jennie, tack för att du vågar dela med dej ❤
    Jag känner ju lite ”konektion” med dej för att vi båda kommer från Bergslagens djupa skogar och nu är smålänningar 😊 !
    Har du hört talas om Aca? Om inte , googla eller skriv till mig om du vill veta mer…
    Var rädd om dej ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.