Psykisk ohälsa, Vardag

Upp som en sol. Ner som en pannkaka.

Idag har jag åkt berg och dalbana. I alla fall psykiskt.

Vaknade imorse med en välbekant känsla. Ångest. Hjärtat slog snabbare, rummet rörde på sig och paniken var på väg upp genom bröstet. Varför? Jag vet inte.

Klädde på mig. Tog på mig namnskylten. Satte mig i soffan. Där satt jag kvar. Paniken växte, för vad jag säga? Ska jag säga att jag har blivit sjuk? Till slut skrev jag till kollegorna att jag stannar hemma, jag har ångest. Klarar inte av arbetsträningen idag.

Gjorde kaffe och satt kvar på samma plats i soffan till 11.30. Sen snörade jag på mig skor a och tog en pw i skogen med Noah. det regnade, jag svettades. Ångesten lättade.

Lunch och vila sen dags för psykologen. Kändes som ett bra samtal. Jag var på bra humör. Men nu ikväll. Känner mig tom. Omotiverad till allt. Borde hänga tvätt. Borde ta min kvällsshake.

Men det liksom blir inget gjort. Känner mig som när man är på gränsen till en riktig gråtattack. Men varför? Jag försöker förstå.

Ögonen känns söndergråtna utan att jag har gråtit.

Att leva med depression och ångest är påfrestande. Dom här svängningarna i humöret och orken är påfrestande. Att hjärnan och kroppen inte lyder är påfrestande.

Mitt i allt så bytet jag hur nu min stämningshöjande till en annan. Det gör inte saken bättre.

Just nu önskar jag att jag inte var ensam. Just nu skulle jag vilja vara liten i någons stora famn. Någon som strök mig över håret och sa att allt kommer att bli bra.

Just nu är jag så trött på att försöka vara stark.

Just nu är jag trött på att kämpa mitt i en storm.

Just nu.

Men jag kommer resa mig igen. Kanske redan ikväll. Kanske imorgon. Men jag kommer att resa mig.

Jag har inte kommit såhär långt bara för att ge upp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.