Jennie Tarkka

Mompreneur

Författare: Jennietarkka@outlook.se (sida 1 av 15)

Genom mörkret.

Jag har fått tillbaka skrivarlustan. Behöver få sätta ord på det jag känner, det som pågår inuti mig.

Jag har kämpat i ett mörker så länge nu. Jag blev sjukskriven i juni. Och befann mig i det djupaste mörker jag varit i. En djup depression som inte riktigt vill släppa greppet om mig. I början av hösten lättade det något men sen föll jag ber igen. Och de senaste veckorna har varit förjävliga rent ut sagt. En upptrappning av mediciner. Dagliga promenader. Och idag känns tungsinnet inte lika tungt. Jag hat fått komma upp för att andas lite.

Veckorna med barnen känns alltid lite bättre än veckorna utan. Även om jag behöver dem. Behöver få tiden utan barnen. För att ladda batterierna. Det blir intensiva veckor när de är hemma. Men de get mig mycket också. Ger nig en mening att göra saker. Att laga mat, tvätta, vara vaken. Veckorna utan känner jag mig ensam och tom. Så jag skaffade mig en hund. Många kanske tycker det är dumt. Jag vet inte. Men bara det att inte vara ensam. Att ha en anledning till att ta den där dagliga promenaden jag behöver. Annars blir det sällan av. Även om jag vet att jag borde. Men att göra saker för min egen skull. Nej, jag är inte där ännu. Saker jag behöver göra för min egen skull. Duscha, äta, tvätta mina kläder, promenera för min hälsa. Det tar emot något fruktansvärt och är bara ett måste som jag skjuter på så länge det går. Det här med att ta tag i saker liksom. Fungerar inte. Det är som min hjärna vill dö, medan kroppen kämpar emot.

Min vilja och min ork är på helt olika plan.

Men, en sak har jag börjat göra som är enbart för min egen skull. Jag har börjat på en kör. Jag tvekar att gå ända tills det är dags att åka, varje vecka. Orkar inte. För mycket människor. Tänk om jag behöver prata med någon? Jag orkar inte. Vill stanna hemma. Men jag tar mig dit och efter känner jag mig lättare till sinnet. Jag har alltid älskat att sjunga, jag vet ju det. Och för en stund behöver jag inte tänka. Bara sjunga. Bara vara jag. Den gamla jag.

Ett steg i taget, genom mörkret för att komma ut i ljuset.

En människoskärva

Det känns som jag är en skärva av mitt gamla jag. En människoskärva som inte kan hitta resterande bitar. Som inte vet var eller när allt gick sönder.

Som en blek skugga i bakgrunden.

På väg att suddas ut.

Fången i min egen kropp av min egna hjärna. Som ett eget litet helvete på jorden.

Jag sitter gömd mitt i stormen och undrar när de mörka molnen ska lätta och driva vidare.

Som om en orkan har dragit fram och krossat allt i dess framfart. Längtan, hoppet, lusten, orken, glädjen. Det ör bara skärvor kvar.

Skärvorna är jag.

I mardrömmarnas land.

Inatt har jag drömt så mycket hemskheter. Usch. Man blir ju helt matt. Jag drömde att pappa inte var död än. Jag träffade honom. Jag pratade med honom och frågade om han var rädd för att dö. Han sa att han inte vill dö.

Sen dog farmor. Hon hade försökt ringa efter hjälp men ingen svarade så hon hade pratat på telefonsvar och var helt panikslagen och sen dog hon. Pappa var så ledsen. Sen kvällen efter dog han plötligt.

Och sen någon dag senare dog mamma. Och i drömmen så kom deras andar och tog farväl och när de gick försökte jag stoppa dom. Jag ropade på dom. Och till slut viskade jag bara; lämna mig inte helt ensam här. Sen var dom borta.

Usch. Verkligen en hemsk dröm. Hela känslan i den.

Jag var typ i något slags bibliotek också där det fanns livslådor typ. De såg ut som böcker som man kunde öppna där alla viktiga stunder i livet fanns samlade. Jag fick också se alla kroppar när de blivit obducerade. Ja, helt sjukt hemskt var det.

Det här börjar bli absurt.

För andra gången på inte ens 7 månader har jag fått göra samma resa. Resan till Fagersta för att se ännu en av mina nära på bårhuset. Död och kall.

Det är så konstigt. Jag har inte riktigt kunna sörja än. Känner mig på något vis känslokall och apatisk. Jag som annars har nära till tårar klarar inte riktigt av att gråta. Men jag antar att jag gråtit så mycket den sista tiden så tårarna tagit slut. Hjärnan stoppar mig från att känna. Jag har känt för mycket den senaste tiden. Men jag vet att det kommer komma. Stunden jag är ensam och tystnaden är omkring mig.

Idag har vi försökt plocka i hennes lägenhet. Imorgon ska jag göra nästa jobbiga grej. Besöka papps grav för första gången sen begravningen. Jag ska äntligen få pynta lite. Samtidigt känns det väldigt jobbigt att se graven igen. Då är det liksom verkligt igen.

Livet alltså. Det har slagit undan benen på mig. Men, jag kommer resa mig igen men först måste jag bara ligga kvar och andas lite. En dag i taget.

Och nu så vill jag sjunga.

Igår var dagen här. Dagen som barnen längtat efter. Ja hur länge?
Avslutningsdagen. Min Vilgoth slutade 6:an och ska börja högstadiet nästa år. Vad händer med tiden? Och Mollie slutade 4:an. Älskade barn.

Är det bara jag eller skrämmer tanken er också. Tanken att allt ni gör nu kommer de i princip komma ihåg? Det kanske jag som är lite knäpp. Men det är ju så. När de är små minns det inte om man var pinsam, gjorde knäppa grejer. Gick runt i underkläder och sånt där. Men nu. Det som händer nu är del av vad de kommer minnas från en sen när tiden runnit slut. När de på sin ålders höst tänker tillbaka på hur det var när de växte upp.

Ja, nu hör jag ju hur det låter när jag skriver det. Men såna saker kan jag ligga och fundera på. För sån är jag.

jaja, hur som helst. Jag var och tittade på Viloths avslutning och Jonny var på Mollies, men de hann komma en stund på Vilgoths med sen. Och vet ni vad? Jag lyckades få med båda två på samma foto. Det är väldigt sällsynt!

Så fina så.

 

 

Visst fan får jag säga ett fan?

Då kom den dagen, eller kvällen.
Ditt hjärta stannade och slog inte mer.
Efter allt ditt kämpande gav kroppen till slut upp.

Fan.

För visst fan får jag säga ett fan nu?

Sari, min moster. Du som nöp mig i kinden och skrattade ditt hesa men så äkta skratt så många gånger. Du som var som en frisk fläkt. Lite som en orkan som drog in.

Fick jag bara använda ett ord för att beskriva dig skulle det bli kraftfull.

Du och morfar. Ni var väldigt lika. Men ni gick för tidigt. Båda två. och allt jag har att säga om saken är fan.

Jag har ett så tydligt minne från när jag var 10 år. Du kom på besök. Mamma hade sagt åt oss att vi inte fick svära. Du berättade någon historia och svor. Vi sa till dig att man faktiskt inte får svära och du svarade

”Pia! Visst fan får jag väl säga ett fan?”

Och varje gång jag gör egen dipp tänker jag på dig. På när jag var hos dig när jag var gravid med Vilgoth. Hur du fixade det mysigt och gjorde en egen dipp med lite av alla möjliga kryddor i.

Sen gick vi till morfar och jag minns hur han sa till mig ”Det syns på dig bakifrån att du är gravid”. Ja, morfar han var ju rätt frispråkig av sig. Precis som du var.
Det var sista gången jag träffade honom. Det känns overkligt att ni båda är borta nu. Tanken är svår att greppa.

 

 

If tomorrow never comes

I samarbete med Lavendla

När min pappa dog plötsligt i vintras väcktes såklart mycket tankar på livet och döden. Att behöva ordna en begravning och gå igenom alla papper samtidigt som man sörjde var faktiskt fruktansvärt jobbigt. Varenda val man skulle göra var svårt. För vad ville han? Vad var hans sista önskningar? Det vet vi inte och kommer aldrig heller att få veta.

Men det ledde såklart in tankarna på vad man själv vill. Vad önskar man att ens nära och kära ska få veta efter att man gått bort. Hur ska begravningen vara, vem ska få vad? För tro mig. Sånt kan verkligen ställa till det ordentligt.

Trots att det är svåra saker att tänka på så har jag funderat över vad jag själv vill. Till exempel hur jag vill begravas. Nu hoppas jag ju att det ska dröja sisådär minst 60 år tills dess. Men ändå. Man vet aldrig. Livet är skört och ingen är lovad morgondagen.

Min önskan är i alla fall att få en vit kista, jag vill ha rosa pioner och jag vill att det ska serveras tapas och bubbel. Musiken är jag inte helt klar med, men eftersom jag är en nörd, ja tydligen är man det när man gillar bra musik 😉 så vill jag i alla fall ha en låt som heter U smile, I smile.

Jag vill ha det ljust och fint och att man liksom ska fira livet som varit istället för att sörja döden. Förstår ni?

Hur som helst så kan Lavendla hjälpa till med detta. De arbetar med ljust familjejuridik och begravningar. Man får en personlig jurist, och det tror jag är bra med tanke på att det är väldigt privata och svåra saker man faktiskt diskuterar. Vill man inte skriva testamente så har de också Lavendla arkivet där man kan fylla i sina önskemål. Skillnaden är att det inte är juridiskt bindande så som ett testamente är

Lavendla är rikstäckande, det finns till och med i lilla Vaggeryd. Så varför inte se till att er sista vilja blir verklighet?

You should go and love yourself.

Maj gaaad.

Allvarligt talat. Jag undrar vad maj är för jävla skit ända rent ut sagt.

Seriöst.

Känns som allt som har kunnat gå snett. Har gått snett.

Startade månaden med att min lilla älskling fick hjärnskakning när han lekte klätterapa.

Blev inte mindre än två turer till akuten.

Jag har haft det lite jobbigt efter det så då tänkte livet pröva mig lite till och kastade in en bruten handled i mixen.

Ja för min lilla pärla bröt den och stukade den andra. Vad är oddsen?

Nu tänker ni kanske, skönt att det lugnat ner sig.

Men nej nej, tro inte det.

Vi körde på med lite heartbreak och krydda det lite extra med att min rygg balla ut fullständigt.

Ja vad hände? Kraftigt ryggskott med ischias slog till måndag förra veckan. Kom bokstavligt talat inte upp från golvet. Blev hämtad med ambulans och helt neddrogad av smärtlindrande. Inlagd på sjukhuset några dagar.

Livet ja. Har haft mörka stunder men jag fortsätter kämpa. Jag kommer aldrig ge upp. Tänker att juni blir min månad istället.

Vi kör på det!

Life doesn’t come with a manual, it comes with a mother.

This post contains adlinks from Adviral

1. Fyll-i-bok – Kära Mamma / 2. Doftljus – Best Mom / 3. Klinta doftljus – Världens bästa mamma / 4. Glasunderlägg till alla supermammor / 5. Mugg – The Mother / 6. Mumin Disktrasa – Kärlek till mamma / 7. Fotoram – Mum, I love you more… / 8. Fyll-i-bok – Till min mamma / 9. Haupt Lakrits – Muminmamman

You make me feel like I am somebody.

Den här veckan. Vad säger man ens? Tuff.

Inne på tredje månaden på heltid nu. Sist jag jobbade heltid efter att jag kraschade in i väggen klarade jag bara några veckor. Men nu går det jättebra. Och jag älskar mitt jobb. Men det är mycket tankar som snurrar runt i huvudet just nu. Ett virrvarr. Saker jag inte har någon kontroll över. Och jag vill gärna ha kontroll. Koll på läget. Men det är bara att försöka lära sig att vissa saker kan man inte ha kontroll över. Det som händer det händer. Men det är sjuuuukt svårt.

Så igår var en sjukt jobbig dag. En sån jobbig dag var länge sen faktiskt. Men. Dom kommer ibland.

Som tur är finns det fina människor runt om mig. På och utanför jobbet. Tacksam❤️

Känns skönt med helg och det känns skönt att ha barnen hemma igen. Mina älskade barn. Lyser upp även den mörkaste natten. Ja usch det där lät deppigt. Men nej deprimerad är jag inte. Been there, done that liksom. Inte igen tack. Jag vet skillnaden på dåliga dagar och depressionssymtom. Jag mår faktiskt bättre än på länge på det stora hela.

Idag var istället en väldigt bra dag! Började väldigt fint för mig sen har det fortsatt så?

Efter jobbet hämtade jag Olle och stora barnen var redan hemma. Vi gjorde egen pizza och nu sover Olle och jag känner väl att jag också kan somna när som helst.

hoppas ni har haft en toppenfredag!

Äldre inlägg

© 2019 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑