Jennie Tarkka

Mompreneur

Kategori: Mompreneur (sida 1 av 7)

I need you to be brave

För varje dag som går känns allt svårare. Det gör ont i hjärtat och ångesten ligger som en malande klump i magen.

Tårarna tar aldrig slut.

Ilskan kommer på besök.

Maktlösheten gör mig förlamad.

Jag vet att jag tar mig igenom det här. Jag vet att det kommer att vända. Jag vet det. Men det gör det inte lättare för det.

Känslorna är övermäktiga just nu. Ibland vill jag bara ta en paus. Fly från dem. Jag önskar att det gick.

Så mycket tankar som snurrar runt i huvudet.

Min sorg är stor, svart och tung.

I fredags var en helt förjävla jobbig dag. Dagen när jag fick se min pappa. Kall, stel. Död.

Jag kan inte ens beskriva den känslan för er.

Att ta de där stegen in i rummet var de tyngsta jag tagit.

Att först se fötterna. Sen se honom ligga där.

Jag bröt ihop. Jag kunde inte andas. Jag satt där på huk med händerna på hans arm och grät på ett sätt jag aldrig gråtit förr. En gråt fylld av smärta och sorg.

Jag ville inte lämna honom där.

Ensam och kall.

Jag tror något gick sönder i mig där och då.

Jag vet att det är naturligt att föräldrar lämnar före. Men inte nu. Inte redan. Inte såhär.

Jag hade saker att säga. Jag var inte redo alls.

Jag känner hur jag sjunker trots att jag förtvivlat försöker hålla huvudet över ytan.

Jag försöker äta. Försöker sova. Försöker leva.

Det känns som att folk inte förstår min sorg. De förstår inte för att jag inte haft mycket kontakt med pappa. Att jag inte pratat om honom.

De förstår inte att det gör det hela så mycket värre.

De förstår inte vilken ångest och vilka skuldkänslor som plågar mig nu.

Det spelar ingen roll att säga att jag inte behöver tänka så. För det vet jag redan. Men mitt hjärta förstår inte det.

Jag är stundtals så arg så jag bara vill skrika och slåss. Jag är arg på livet, på döden. På allt.

Och jag är så arg på mig själv. Och jag vet inte om jag kan förlåta.

2 sekunder.

Idag har varit en helvetes jävla jobbig dag faktiskt.

På många sätt.

Idag ör det också en vecka sen pappa gick bort. Sjukt. Känns som det gått månader.

Vi fick idag veta pappas dödsorsak. Det var både skönt och jobbigt. Skönt för att han inte led. Jobbigt för att ja. Han är död helt enkelt. Allt som har att göra med det är jobbigt.

Dödsorsaken var iaf helt tydlig. Hans kroppspulsåder sprack. Och det fanns inget man kunde göra. 2 sekunder tog det sa de. 2 sekunder sen var allt över.

Livet.

Han tog en dusch och i nästa stund låg han död. Förstår ni? Jag förstår inte. Att livet bara försvinner sådär.

Han var in på sjukhuset 2 gånger veckan innan. Men de hittade inga fel. Självklart kommer tankarna på om de hade kunnat upptäckas innan. Men det spelar ingen till hur mycket man tänker på det. Det går inte att ändra på nu.

Och det ger mig en frid ändå att veta att han inte låg och plågades eller krampade. Det gick snabbt och smärtfritt.

Jag fokuserar på det.

Men sen kommer rädslan, det kan vara ärftligt. Minnen från när jag låg inne på hjärtintensiven sommaren 2017, ensamstående och gravid.jag var så rädd då att de skulle vara något fel på hjärtat. Att jag skulle dö ifrån barnen. Jag var så ensam och så rädd.

Massa prover och flera tester och EKG gjordes. Men ingen förklaring fanns till mitt mående.

Har inte tänkt på det sen dess. Men klart det dyker upp nu. Och rädslan finns ju där. Egentligen inte för min egen del. Klart att jag absolut inte vill dö i förtid. Men mest är jag rädd för barnens skull. Vad som skulle hända med dom.

Men, nu finns det ingen anledning att tro att det är ärftligt i vårat fall. Så att oroa sig för det är ju faktiskt bara dumt. Om man ska försöka se det lite logiskt.

När man inte orkar.

Just nu känns allt rätt jobbigt. Det vanliga livet. Att städa, laga mat, jobba. Ja ni fattar. Jag är dessutom så otroligt spänd så jag har sån huvudvärk och ont i nacken och axlarna. Känner själv hur jag spänner mig men det gör till och med ont att försöka slappna av.

Känner mig så dålig just nu också. Får så dåligt samvete. För det är till och med jobbigt att vara med barnen nu. Jag älskar dom oändligt men energin och orken är låg.

Idag har vi i alla fall planerat begravningen. Känns skönt att ha det gjort eller vad man ska säga. Men också helt sjukt att sitta där och göra det.

Lever väl fortfarande i någon slags förnekelse kan jag känna. Kommer nog inte sjunka in på allvar på ett tag. Ibland känns det som jag börjar förstå vidden av det men då kommer den där enorma klumpen i magen. Så då vill jag bara fly in i musiken värld eller in på jobbet. Inte tänka. Inte känna.

Finns det ens ett hem där vägen tar slut?

Så mycket tankar som snurrar runt. Imorgon är det en vecka sen. Tiden ter sig konstigt just nu. På ett vis har den stannat samtidigt som livet innan detta känns som flera år sen.

Imorgon ska vi till Fonus. För att planera begravningen. Det känns tufft, men något vi helt enkelt måste göra. Vet inte alls hur jag kommer ta det. Hur det kommer kännas. Hela situationen känns ju bara fel.

Jag längtar också till fredag för då ska jag till vårdcentralen och prata med min terapeut som jag gått hos till och från sen min utmattning. Behöver det. Mer än någonsin. Har så mycket att bearbeta. Ånger och skuld. Sorg och ilska. Saknad och tomhet.

Jag känner mig hjälplös just nu.

Så finns det någon mening att säga förlåt?
Finns det någon väg som leder oss hem?
Finns det ens ett hem där vägen tar slut?
Kan du förlåta, jag kan förlåta
Och jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora, tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen, förlåtelsen?

Hjärnan värkte, hjärtat värkte…

…skulle jag bli hel igen?

Jag vet inte vad jag har kommit i för fas i min sorg nu.

Men det känns som overkligt. Som att det bara är ett skämt. Att han bara försöker vara lite lustig. Att han snart ska ringa någon och säga hej det är pappa, skratta sitt lilla skratt, fråga hur det är och säga vi hörs senare.

Jag vet ju att det inte kommer att ske. Men jag vill liksom ändå inte tro att det är såhär. Jag var inte färdig. Jag hade saker att berätta. Saker att prata om.

När jag ändå lyckas få in i mitt huvud att han är död så kommer en våg av illamående och kramp i magen. Jag vill bara skrika då. Gråta. Slå på nått.

Just nu önskar jag bara att min hjärna blev tyst. Att tankarna tog slut.

Jag är så ledsen, så arg.

Jävla skit. Jävla jävla skit.

Du kanske undrar varför vi är här?

Den där kvällen. Eller egentligen hela eftermiddagen spelar upp sig i mitt huvud. Om och om igen. När jag tänker på det känns det som väldigt länge sen. Som i ett annat liv, men det var den här veckan. Det är svårt att förstå.

Jag kände mig på dåligt humör. Trött. Omotiverad. Kokade snabbmakaroner och stekte falukorv till middag. Jag och barnen åt sen skulle Olle läggas. Precis när han somnat, klockan var strax efter 20. Då ringde det på dörren. Jag blev så irriterad för jag orkade inte att Olle skulle vakna och skrika. Bad mollie lägga sig inne hos honom. Jag sprang snabbt ner och kollade ut genom fönstret på ytterdörren.

Där stod en man som jag inte kände igen. Mörkblåa kläder. Jag öppnade dörren och där stod två poliser. Trodde de hade gått fel.

De frågade mig om jag heter Jennie. Då insåg jag att de kommit rätt.

Då kom en snabb tanke, har jag gjort något fel?

De sa sedan, du kanske undrar varför vi är här. Ja, blev mitt svar.

Det är såhär att vi har kommit för att meddela att din pappa tyvärr har avlidit.

Alltså den känslan där och då. Det var som att marken öppnade sig. Som att tiden stannade och hjärnan skrek.

Jag backade inåt i lägenheten och sa nej flera gånger. Men de bara fortsatte säga att det var sant. Jag började skaka och gråta. De kramade om mig. Sen satte vi oss i köket. Jag satt och stirrade rakt ut. Kändes som jag var med i en film. Det här händer inte. Men det gjorde det. Jag fick veta vad som hänt. Vart han nu fanns. Att jag kunde få se honom om jag vill.

Bröt ihop flera gånger vid bordet.

Livet kan kastas omkull så snabbt. Från en jobbig men vanlig tisdagskväll med makaroner på golvet till ett liv där ens pappa är död. Där han ligger kall på ett bårhus. Han finns inte mer. Aldrig mer.

Utan ett lyckligt slut

Livet har stannat lite. Fast egentligen rullar det på i samma takt som vanligt. Men jag hänger inte med.

Jag har knappt varit hemma sen i tisdags.

Tisdag den 27:e november.

Jag fick ett besked då. Min pappa hade avlidit.

Jag minns känslan när polisen sa det till mig. Hur tiden stannade.

Det kändes som jag var med i en film.

Det här är något jag kommer behöva bearbeta. Behöva skriva om. Behöva ta mig igenom.

En dag i taget.

Min trötta pojk.

Natten till torsdag fick Olle feber. Han bar vaken några timmar och vi såg på film i sängen. Stackarn hade det inte lätt. Ingen aptit och svårt att sova sen under dagen. Han skulle egentligen sovit hos sin pappa natten till fredag men det blev inte så. Jag fick hämta honom istället. Han var vaken några timmar även den natten. Men igår sov han iaf middag 2 gånger under dagen och åt lite, men inte alls som vanligt. Inatt däremot har han sovit som en stock. Druckit en flaska välling och somnat om igen. Han vaknade inte förrän strax innan 9. Minns inte ens när det hände sist😅

Till frukost åt han macka och Yoggi med god aptit. Och nu sover han middag. Ingen feber idag heller. Så skönt när det vänder 😊

Känns som han tar igen sig sömnmässigt nu.

Helg med alla barnen nu också, men eftersom Olle varit sjuk skulle jag tro att det blir rätt lugnt. Men en micro hade jag behövt köpa. Så vi får se hur det blir😊 vill ju egentligen inte dra ut honom idag än nu när han varit sjuk.

Black friday!

This post contains adlinks from Adviral

1. Klänning / 2. Klänning / 3. Klänning / 4. Klänning / 5. Klänning / 6. Body / 7. Top

Vem mer älskar rea!?😍

Att prata om det svåra.

Ikväll har jag och Mollie pratat mycket. Om livet, om döden.

Att vi kom in på det har sin förklaring. För lite mer än en månad sen så fick vi ta bort Baggis. Sen en dag när vi kom hem blev Elsa påkörd. Och i helgen blev Seth påkörd. Vi har alltså ingen katt kvar. Det känns så orättvist och det väcker såklart mycket tankar hos Mollie. Hon grät en skvätt ikväll men vi pratade om det fina med Seth. Delade minnen om honom. Sen kom vi in på att förlora ett barn. Mollie funderade på hur länge man är ledsen då. Hela livet svarade jag. Då sa hon att hon aldrig vill ha barn. För tänk om det skulle hända?

Ja. Vad säger man? Jag sa att det kan man aldrig veta. Men det är vanligare att det inte händer.

Hon frågade också vilket som skulle vara hemskast att ens mamma dör eller ens barn.

Ja. Många tankar har hon just nu. Döden hat liksom varit närvarande hos oss ett tag nu som sagt. Jag själv tycker det är riktigt svårt att prata om. Men jag vill kunna göra det med barnen så de inte går och bär på en massa tankar och känslor som inte får komma ut.

Äldre inlägg

© 2018 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑