Jennie Tarkka

Mompreneur

Kategori: Mompreneur (sida 2 av 9)

Vilda Olle.

Igår hade min vilde en lång dag på förskolan. Han var trött när jag hämtade. Han lekte lite när vi kom hem, sen fick han kvällsmat.

Som vanligt badade han innan läggdags också. Han älskar att bada och hår direkt in till badrummet när han ätit kvällsmat.

Sen blev det välling och läggdags. Han somnade vid kl 19. Sov hela natten men sen tyckte han det var dags att kliva upp 4.45. Sen har han härjat på här hemma. Jag känner mig sååå trött. Usch.

Idag har jag en pluggdag, ska se på föreläsning så han börjar inte förrän kl 10..

Idag ska han åka till pappa med. Det ska faktiskt bli skönt för alltså jag är sååå trött. Hemmet set ut som ett katastrofområde också. Så jag ska städa och vila. Åh va skönt det ska bli! 😁

Imorgon har jag tvättstuga också, ska bli skönt att tömma tvättkorgen som har växt i rasande fart under barnveckan!

Tiden går galet snabbt.

Olle började skolas in förra veckan och igår och idag har han varit där själv. Igår var det pappa som hade honom men idag var det jag.

Min lilla skatt. Kändes väldigt konstigt att lämna honom och sen åka och jobba..

Men det hade gått bra för honom och han blev så glad när jag hämtade. Älskade barn❤️

Imorgon är det dags igen, men då blir det en lite längre dag. Men jag tror det kommer gå bra det också. Känns som han trivs och är trygg där så det är skönt! Men det är en ny fas i livet, att ha sin lilla bebis på förskola. Tiden har liksom bara flugit fram känns det som!

Börjar ju bli stora killen nu.

Det är bara en plats.

Men. Där finns du.

Jag har någon slags längtan efter att åka upp till pappas grav. Eller längtan. Det låter inte rätt för det är mer som en saknad.

Jag har köpt lite saker för att göra fint med. Jag ska köpa ett ledljus också så att det alltid är tänt hos dig.

Jag ska försöka komma så fort jag kan.

Idag är det en månad sen begravningen. En månad sen jag fick se dig för sista gången. En månad sen jag kramade om dig och viskade mina sista ord i ditt öra.

En månad.

Tiden ter sig konstigt. Det känns som hundra pr sen. Samtidigt som det i minnet är lika klart som om det var igår.

Igår fick jag en sån obehagskänsla när jag lagade mat. Minnen som bara regnade över mig om kvällen när poliserna knackade på och livet slogs omkull.

Kommer inte ihåg om jag berättat för er om det? Får kolla upp det. Men det är ett minnen som aldrig kommer att försvinna. Jag ser det liksom som utifrån. Som om jag lämnade min kropp och stod vid sidan och iakttog. Som om det var en film.

Och jag minns ljudet. Det klagande ångestfyllda ljudet som kom från mig själv.

Fan.

Och snart kommer ännu ett datum. 27:e.. datumet du gick bort. Snart 2 månader sen. Obegripligt.

Sorgen är randig som dom säger. Ibland känns livet nästan som vanligt. Ibland rinner tårarna utan hejd och saknaden river och maler i mig.

Varken kan eller vill förstå.

Du fatts mig.

But there’s a hope that’s waiting for you in the dark

Jag känner att jag kämpar så hårt just nu. I en evig uppförsbacke. Jag hatar att skriva det för jag hatar att inte ha kontroll. Hatar att känns mig svag och ynklig och gnällig. Jag vill vara nån form av någon jäkla power woman. Men jag är inte det. Inte alls.

Jag är en vingklippt fågel som försöker flyga fast det inte går.

Jag önskar jag kunde dela med mig av det till er. Men jag kan inte. Inte nu.

Skam.

Hur hamnade jag såhär snett i livet?

Jag känner mig så jäkla vilsen vissa stunder och jag vet inte vem jag ska lita på längre.

Det enda jag hoppas är att efter allt mörker så kommer det något gott ur det.

För oavsett hur trött jag är på att kämpa så är det den enda vägen. Jag vägrar ge upp.

Fuck feelings and fake friends.

Vad säger man ens?

Ibland känner jag mig bara väldigt. Ja. Dum. Tror oftast gott om människor. Folk kan kalla mig naiv, men jag vill hellre ge människor en chans. Eller fria än fälla.

Men ärligt talat så har jag gått på flera smällar den senaste tiden så jag börjar snart ge upp.

Varför ens anstränga sig längre? Varför lägga ner kraft och energi på människor som inte ger något tillbaka.

Nej tack.

Another day in paradise

Barnen har fortfarande jullov. Svårt med vad det är för dag då. Man blir lite lätt förvirrad.

Men det visar sig att det är fredag. Början på barnveckan. Eller ja Olle har lite lite annat än de stora. Och mollie kom redan i onsdags. Men nu är de samlade i alla fall. Tills imorgon. Då ska Olle till pappa.

Vår dag började redan 6.30. Då blev det välling, kaffe och babblarna.

Lek och bus sen kom zlata hit så vi käkade pizza. Olle sov middag och jag plockade lite här hemma. Sen när han vaknat gick vi ut och lekte.

Väl inne igen blev det matlagning, tacopaj bjöds det på idag. Det är ju fredag👏🏻

Olle fick sitt vanliga bad, dricka välling och lyssna på saga innan han skulle sova. Jag råkade somna vid nattningen, men vaknade som tur var så det blev filmmys som utlovat med stora barnen.

Ja en vanlig brandredskap helt enkelt 😊

Den här delen av mitt liv älskar jag. Mycket annat som pågår och skapar stress och oro. Men stunderna med barnen ger mig krafter. Den kärleken slår allt ❤️

Plötsligt händer det. Eller?

Igår fick jag ett litet moment.

Att vara singel har liksom inte stört mig så mycket. Men nu när pappa gick bort så har jag liksom saknat att ha någon som finns där på det viset. Känt mig väldigt ensam.

Och igår när jag satt i bilen med min syster och hennes kille så såg jag hur de höll varandra hand under färden.

Då kände jag bara att jag vill också ha det där. Jag vill också va kär. Jag vill hålla handen, kramas, pussas.

Men ja, plötsligt händer det eller?

Å andra sidan vet jag inte ens om jag vågar släppa in någon igen. Det gör så ont. Varje gång. Jag är trött på det.

Kanske är jag lite känslig nu i juletider också. Vad vet jag.

🤷🏻‍♀️

När ögonen går i kors.

Men man inte kan sova.

Jag sov gott men sen vaknade liten Olle. Välling och blöjbyte. Som vanligt. Men min sömn den ville inte komma tillbaka. Så trött men jag kan inte sova. Blöja va trött jag blir på det. Ärligt talat.

Just nu försöker jag hålla tankarna borta från sånt som ger mig ångest. Låter bli att lyssna på musik. För om jag gör det ligget jag och gråter halva natten. Det orkar jag inte.

Idag var för övrigt en dag utan att jag grät. Det kändes lite bättre. Men jag fokuserade på att min underbara Mollie fyller år.

10 år redan, älskade barn❤️

Kan inte riktigt fatta att jag har så stora barn. Vad hände😅

Nu ska jag slå på ett avsnitt av greys, istället för mordpodden. Måste göra lite aktiva val av vad jag ser och hör just nu. Jag behöver inte fylla hjärnan med mer mörker och sorg. Jag mår inte helt bra av det just nu.

Hoppas ni sover gott i alla fall!

Hello darkness my old friend

Sen pappa gick bort har jag känt hur mitt mående försämrats. Helt naturligt.

Men jag har en bakgrund med depressioner och hade redan en förhöjd risk för ett återinsjuknande efter separation osv.

Det här blev liksom för mycket.

Mina mörka tankar tar plats i huvudet. Tankar på liv och död. Jag sjunker djupare ner. Liksom fastnar där. Ältar allt.

Eftersom jag varit med om det här innan så visste jag vad jag behöver.

Idag blev det alltså ett besök på vc.

Sjukskriven veckan ut för att landa och sova. Lite lugnande till natten så att jag kan få sova. För nätterna är värst. Då vill jag fly. Ta bilen och åka långt bort. Bort från allt. Men jag kan inte fly mina egna tankar.

Jag är glad att jag lyssnade till mitt mående den här gången. Glad att jag inte drog ut på att söka hjälp så att depressionen hann få fäste ordentligt.

Jag är fortfarande på det planet att jag vet att det kommer att bli bra. Men jag måste ge det tid.

Jag älskar fortfarande mitt liv, jag är så lycklig med mina barn och har så mycket bra. Men jag är trött nu. Utmattad psykiskt. Och depressionen försöker så mörka frön i min hjärna.

Men jag säger stopp och nej tack!

Jag pratar och skriver av mig och jag kommer aldrig skämmas för hur jag mår. Depression är en sjukdom, lika verklig som vilken annan sjukdom som helst. Men den syns inte alltid utanpå.

Nu ska jag ladda upp mina krafter igen. Begrava min pappa. Fira en underbar jul med min familj.

Så är det och så blir det.

I need you to be brave

För varje dag som går känns allt svårare. Det gör ont i hjärtat och ångesten ligger som en malande klump i magen.

Tårarna tar aldrig slut.

Ilskan kommer på besök.

Maktlösheten gör mig förlamad.

Jag vet att jag tar mig igenom det här. Jag vet att det kommer att vända. Jag vet det. Men det gör det inte lättare för det.

Känslorna är övermäktiga just nu. Ibland vill jag bara ta en paus. Fly från dem. Jag önskar att det gick.

Så mycket tankar som snurrar runt i huvudet.

Min sorg är stor, svart och tung.

I fredags var en helt förjävla jobbig dag. Dagen när jag fick se min pappa. Kall, stel. Död.

Jag kan inte ens beskriva den känslan för er.

Att ta de där stegen in i rummet var de tyngsta jag tagit.

Att först se fötterna. Sen se honom ligga där.

Jag bröt ihop. Jag kunde inte andas. Jag satt där på huk med händerna på hans arm och grät på ett sätt jag aldrig gråtit förr. En gråt fylld av smärta och sorg.

Jag ville inte lämna honom där.

Ensam och kall.

Jag tror något gick sönder i mig där och då.

Jag vet att det är naturligt att föräldrar lämnar före. Men inte nu. Inte redan. Inte såhär.

Jag hade saker att säga. Jag var inte redo alls.

Jag känner hur jag sjunker trots att jag förtvivlat försöker hålla huvudet över ytan.

Jag försöker äta. Försöker sova. Försöker leva.

Det känns som att folk inte förstår min sorg. De förstår inte för att jag inte haft mycket kontakt med pappa. Att jag inte pratat om honom.

De förstår inte att det gör det hela så mycket värre.

De förstår inte vilken ångest och vilka skuldkänslor som plågar mig nu.

Det spelar ingen roll att säga att jag inte behöver tänka så. För det vet jag redan. Men mitt hjärta förstår inte det.

Jag är stundtals så arg så jag bara vill skrika och slåss. Jag är arg på livet, på döden. På allt.

Och jag är så arg på mig själv. Och jag vet inte om jag kan förlåta.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑