Jennie Tarkka

Mompreneur

Kategori: Psykisk ohälsa

Som att simma i slam.

Den här dagen. Nej.

Bara nej.

Inte en bra dag.

Har känt mig väldigt. Konstig? Ja alltså mått väldigt konstigt. Skakig, trött, och håglös. Ångest i hela kroppen.

Fått kämpa mycket idag.

Olle vaknade och skrek flera gånger inatt och det var lite tufft med vilgoth imorse. Så starten blev inte den bästa. Blev vila när Olle var på förskolan.

När Olle blev hämtad på förskolan så åkte vi hem och han fick mellanmål. Sen lite Nicke nyfiken under filten i soffan. Sen drog Olle ner en lampa i mitt huvud. Aj. Väldigt mycket aj. Humöret som inte var så bra kändes inte bättre. Men det var inte med mening. Så vad gör man. Säger aj, det där gjorde ont Olle. För att få upp humöret gick vi upp till sängen och sjöng prästens lilla kråka fler gånger än jag kan räkna. Så kändes det bättre. För hans skratt och leenden värmer upp hela själen på en!

Efter det tog vi oss en promenad med Noah. Olle älskar just nu att åka vagn. Så det gick ju fint. Stannade och gungade lite på vägen. Det tyckte Olle om. Det han inte tyckte om var när vi skulle hem. Men det började bli mörkt och maten lagar sig inte själv har jag märkt. Olle fick rita medan jag lagade mat. Sen fick barnen äta. För jag fick inte ner något. Bara tanken på mat får mig att vilja spy. Ångest ångest. Inte så lätt alltid. Hungrig men matlusten är totalt borta. Hoppas på att det är bättre imorgon.

Efter Olle somnat ville Mollie spela lite kort. Trots att jag bara ville sova sova sova så spelade vi lite. Vet att ångesten skulle växt annars när jag väl lagt mig och känt mig sådär misslyckad som mamma. Och uppenbarligen är det svårt att somna ikväll.

Men. En sjukt jobbig dag som ändå blivit till sitt bästa kan man väl säga. För jag har klarat av att vara människa och mamma. Och det känns väl ändå bra det.

Genom mörkret.

Jag har fått tillbaka skrivarlustan. Behöver få sätta ord på det jag känner, det som pågår inuti mig.

Jag har kämpat i ett mörker så länge nu. Jag blev sjukskriven i juni. Och befann mig i det djupaste mörker jag varit i. En djup depression som inte riktigt vill släppa greppet om mig. I början av hösten lättade det något men sen föll jag ber igen. Och de senaste veckorna har varit förjävliga rent ut sagt. En upptrappning av mediciner. Dagliga promenader. Och idag känns tungsinnet inte lika tungt. Jag hat fått komma upp för att andas lite.

Veckorna med barnen känns alltid lite bättre än veckorna utan. Även om jag behöver dem. Behöver få tiden utan barnen. För att ladda batterierna. Det blir intensiva veckor när de är hemma. Men de get mig mycket också. Ger nig en mening att göra saker. Att laga mat, tvätta, vara vaken. Veckorna utan känner jag mig ensam och tom. Så jag skaffade mig en hund. Många kanske tycker det är dumt. Jag vet inte. Men bara det att inte vara ensam. Att ha en anledning till att ta den där dagliga promenaden jag behöver. Annars blir det sällan av. Även om jag vet att jag borde. Men att göra saker för min egen skull. Nej, jag är inte där ännu. Saker jag behöver göra för min egen skull. Duscha, äta, tvätta mina kläder, promenera för min hälsa. Det tar emot något fruktansvärt och är bara ett måste som jag skjuter på så länge det går. Det här med att ta tag i saker liksom. Fungerar inte. Det är som min hjärna vill dö, medan kroppen kämpar emot.

Min vilja och min ork är på helt olika plan.

Men, en sak har jag börjat göra som är enbart för min egen skull. Jag har börjat på en kör. Jag tvekar att gå ända tills det är dags att åka, varje vecka. Orkar inte. För mycket människor. Tänk om jag behöver prata med någon? Jag orkar inte. Vill stanna hemma. Men jag tar mig dit och efter känner jag mig lättare till sinnet. Jag har alltid älskat att sjunga, jag vet ju det. Och för en stund behöver jag inte tänka. Bara sjunga. Bara vara jag. Den gamla jag.

Ett steg i taget, genom mörkret för att komma ut i ljuset.

En människoskärva

Det känns som jag är en skärva av mitt gamla jag. En människoskärva som inte kan hitta resterande bitar. Som inte vet var eller när allt gick sönder.

Som en blek skugga i bakgrunden.

På väg att suddas ut.

Fången i min egen kropp av min egna hjärna. Som ett eget litet helvete på jorden.

Jag sitter gömd mitt i stormen och undrar när de mörka molnen ska lätta och driva vidare.

Som om en orkan har dragit fram och krossat allt i dess framfart. Längtan, hoppet, lusten, orken, glädjen. Det ör bara skärvor kvar.

Skärvorna är jag.

Att leva med ångest

En del av er vet redan min historia. Att jag varit sjukskriven för både utmattningssyndrom och depression.

Jag lever med ångest ständigt närvarande. Även om jag idag inte är lika rädd för den och jag lär mig hantera den bättre och bättre.

Nu under en period har jag haft mer ångest igen. Det som kickar in då är även mina katastroftankar, som i sin tur ger mig mer ångest. Sen snurrar det på.

Det här är sånt som är svårt att prata om och svårt att förstå för andra. Men det är också därför det är viktigt att vi faktiskt vågar prata om det.

Igår kväll kände jag en stor känsla av ångest. Varför den bara dyker upp vet jag inte men istället för att drabbas av panik så tänkte jag lite såhär: hej ångest. Är du här igen. Jag känner dig men du skrämmer inte mig.

Ja jag vet att det kan låta galet men det år ett av verktygen jag fått. Och för mig hjälper det.

Ångest kan vara förjävligt, det kan göra ont inuti. Men den är inte farlig, den går över.

Jag känner mig lite naken av att skriva det här men jag vägrar skämmas för att jag har ångest. Det är inget val man gör, att leva med ångest.

Och glöm inte, du är aldrig ensam!

Årsdagen.

Det har gått två år nu. Två år sen jag kraschade. Det känns som ett helt annat liv. Det kan hända väldigt mycket på bara två år. Livet kan vända. Även om det inte känns så när det är som mörkast.Men här är jag idag. På andra sidan. Jag klarade det. Jag tog mig upp ur mörkret och jag kommer göra allt jag kan för att inte hamna där igen.Lyssna på kroppen och våga berätta. Det är mins viktigaste råd till er. Och glöm inte du är #aldrigensam

© 2019 Jennie Tarkka

Tema av Anders NorenUpp ↑